Det är penséernas storhetstid nu. Vädret är fortfarande kyligt men ändå tillräckligt milt för att de ska trivas.
I år har jag lyckats köpa på mig ovanligt många sorter. Jag skyller på att säsongen började tidigt, mina första flyttade in redan i februari, och efter vintern är man verkligen utsvulten på färg. De är lättillgängliga, lättplacerade och oemotståndliga. Priset är inte heller avskräckande direkt.
Här har svarta, perenna horviolen Molly Sandersson blandat sig med de namnlösa ettåringarna. Det är lite tråkigt förstås att handeln inte håller oss med etiketter.
Variationsrikedomen vad gäller färg, form och storlek är stor, valet är svårt. De småblommiga är obeskrivligt söta men jag har inte ratat de storblommiga heller. Det beror på att jag gärna vill behålla dem en bra bit in på säsongen. På de småblommiga blir det väldigt mycket tålamodskrävande plock av vissna blommor och håller man inte efter frökapslarna, ja, då blir blommorna bara mindre, blekare och färre. Till slut gulnar plantan och dör.
Förr höll jag liv i mina penséer hela säsongen, ett år hade jag penséer i balkonglåda i oktober. Nuförtiden tycker jag inte att det är något att sträva efter, det ser inte årstidsadekvat ut helt enkelt. Men att hålla dem fräscha en bit i juni vill jag gärna lyckas med.
Mitt bästa pensétips är - håll i hatten - att placera dem i skugga. I sol, särskilt i kombination med värme blir de ofelbart rangliga. Vill man ha kompakta plantor är det husets norrsidan som gäller, i vart fall när temperaturer börja hålla sig över 10-graders sträcket. I skugga kan de husera länge, gärna i kombination med hosta som också gillar svala förhållanden.